Miljonprogrammet

Under tioårsperioden mellan 1965-1974 satsade staten på att bygga bort trångboddheten och samtidigt höja bostadsstandarden. Dessa planer fick populärt namnet Miljonprogrammet då man avsåg att bygga en miljon bostäder på dessa tio år. Facit blev att det byggdes 1 006 000 bostäder under perioden men nettotillskottet blev inte så högt eftersom många äldre hus revs under samma tid. En uttalad målsättning med projektet var att en nybyggd tvårumslägenhet inte skulle kosta mer än en femtedel av en normal industriarbetarlön att hyra.

Att det således behövde byggas mycket billigt per enhet tvingade fram innovativa lösningar och en långt driven standardisering av bostäderna. Utrymmen som kök och badrum blev standardiserade och mycket av byggandet skedde genom prefabricerade betongelement som lyftes på plats. På många byggplatser satte man lyftkranarna på räls och körde längs de raka huskropparna under byggprocessen. Att samma kran skulle kunna användas för fler huskroppar bestämde avståndet mellan husen i flera områden.

För att snabba upp byggandet och göra de färdiga bostäderna billigare, gavs det förtur i lånekön för de planprojekt som innehöll minst 1000 bostäder. Behöver du själv bostadslån kan du jämföra ränta för bolån här. Det var de nystartade AP-fonderna som lånade ut mycket av pengarna till projekten. Dessa villkor ledde till att det för det mesta planerades för större sammanhållna bostadsområden i förorterna eller i helt nya områden dit man samtidigt drog tunnelbana eller annan infrastruktur.

Miljonprogrammet fick tidigt kritik för att vara sterilt och tråkigt. Alla huskroppar i ett område såg likadana ut. Den kritik som ofta säger att Miljonprogrammet bara består av höghus är däremot fel. Det byggdes mest bostäder i låga hus upp till tre våningar, och en tredjedel av Miljonprogrammet var faktiskt småhus som villor eller radhus. Däremot saknade planerarna kanske fantasi då den vanligaste projekterade lägenheten var en trerummare. De tänkte inte på att behoven kommer att förändras över tid.

Redan så tidigt som 1967 började det rapporteras om att det var svårt att hyra ut de största lägenheterna. Mot slutet av projekttiden inträffade dessutom ”oljekrisen” och ”gröna vågen”. Oljekrisen ledde till en försämrad ekonomi för landet och dess medborgare samt insikten om att många av de byggda bostäderna var för dyra att värma upp. Gröna vågen satte stopp för den ständigt ökande inflyttningen till storstadsområdena och efterfrågan på Miljonprogrammets bostäder avtog än mer. Att programmets bostadsområden dessutom hade fått dåligt rykte i massmedia ledde till att de som kunde flyttade därifrån.

Idag utgör Miljonprogrammets bostäder lite drygt 20% av det sammanlagda bostadsbeståndet. Det finns ett stort renoveringsbehov av mellan 500 000 och 600 000 bostäder inom Miljonprogrammet som kommer att leda till oerhört stora kostnader och hyreshöjningar. Det behövs en omfattande teknisk upprustning, stambyten och fasadrenoveringar. Dessutom behöver de flesta husen isoleras bättre för att spara energi. Forskare vid KTH menar dock att kvaliteten på det som byggdes i Miljonprogrammet är bättre än på det mesta som byggs idag. Nu pratas det om ett nytt Miljonprogram för att råda bot på den förväntade bostadsbristen under det närmaste decenniet. En nybyggd tvårummare idag kostar dock betydligt mer än en femtedels industriarbetarlön att hyra. Vem kommer kunna hyra den?

About the author